The bystander effect

Du har säkert hört talas om det psykologiska fenomenet the bystander effect, eller på svenska, åskådareffekten. Ju större grupp människor desto mindre sannolikhet att någon agerar för att hjälpa en medmänniska i nöd. Handen på hjärtat, har du någon gång bara gått förbi en person som ligger på en bänk och ser ut att vara i dåligt skick? Tänkt att någon annan hjälper mannen vars matkasse just gått sönder? Eller hört någon skrika och tänkt att ”äh det är säkert bara någon som druckit för mycket”?  Vad är det egentligen som förklarar att det är större chans att vi ingriper för att hjälpa någon när vi ensamma än när vi är i en grupp med andra människor? Och hur kan vi gå från att vara en bystander till att bli en helper?

Här kan se ett exempel på bystander effekten

Forskning

Psykologerna Bibb Latané och John Darley har undersökt bystander effekten i flera olika studier. I en studie fick studenter sitta ensamma i ett bås med headset och mic och fick instruktionen att de skulle diskutera ett ämne med antingen en eller  upp till fem andra människor. Efter en stund simulerar en av de andra deltagarna en stroke och ropar på hjälp. Studien visade att om personen trodde att den diskuterade med en annan person lämnade de sitt bås och rapporterade anfallet i 85 % av fallen inom sex minuter. Trodde de att de pratade med två andra personer rapporterade ca 60 % av försökspersonerna anfallet inom sex minuter och om de trodde att de satt med fem andra var det endast 31 % som rapporterade anfallet inom sex minuter. Studien visade också att vi reagerar snabbare när vi tror att vi är ensamma, i denna studie var genomsnittet på tiden till dess att personen agerade 50 sekunder när personen trodde sig vara ensam till 3 minuter när personen trodde att den var tillsammans med fem andra.

Här kan du se ett bystander experiment

Psykologin bakom

Vad är det då som hindrar oss från att agera i en situation där en medmänniska behöver hjälp? Här är några av de bakomliggande faktorer som brukar lyftas fram när en pratar om the bystander effect:

Spridning av ansvar (diffusion of responsability) – när ansvaret att göra något delas mellan många människor verkar det minska pressen på den enskilde individen att agera. I en grupp med andra människor tenderar vi att tänka att någon annan säkert kommer att hjälpa till eller att någon annan är bättre lämpad att agera.

Sociala ledtrådar – vi läser av omgivningen för att få ledtrådar kring hur vi förväntas agera i olika situationer. Om ingen annan hjälper till tänker vi att det är det rätta att göra. För många av oss kan det också vara svårt att göra något som går emot det andra gör. Tanken på att agera när andra bara står bredvid kan få oss att känna oss socialt obekväma.

Likhet – Forskning har visat att vi är mer villiga att hjälpa en person i nöd om vi uppfattar att vi har något gemensamt med personen, exempelvis kön, social status eller intresse.

Osäkerhet – när vi inte kan avgöra hur riskfyllt det är för oss att hjälpa skapar det osäkerhet vilket kan hindra oss från att agera.

Tendensen att missuppfatta allvaret i situationen – också kallat pluralistisk ignorans. När ingen annan gör något uppfattar vi lätt situationen som mindre allvarlig. Hade hen varit allvarligt sjuk hade ju någon reagerat, alltså kan det inte vara så farligt.

Handlingsberedskap – att inte tveka

Så låt oss nu vända på steken och istället titta på vad det är som gör att vissa människor inte tvekar att hjälpa någon trots att det kan innebära fara för dem själva.

I en psykologuppsats från 2013 ”Redo att ingripa” av Johan Wassberg och Niklas Höglund har 11 olika personer som ingripit för att hjälpa andra i en farlig situation intervjuats. Sex olika huvudteman lyfts fram som förklaring till deras agerande nämligen: Instinkt – där nästan alla beskriver att de agerat reflexmässigt, instinktivt eller automatiskt, Erfarenhet – självförtroende, kompetens (exempelvis i form av kunskap kring bystander effekten, krishantering eller kampsport) och tidigare liknande erfarenheter ger tillsammans en känsla av kontroll och tilltro till den egna förmågan att kunna ingripa utan att själv skadas, Moral – flera av de intervjuade lyfte fram att de skulle känt skuld- och skamkänslor om de inte ingripit, Empati – hjälpvilja och identifiering med personen, Medvetande – flow och förmåga till fokus och Disinhibering – grad av sensationssökande och impulsivitet, exempelvis att se ingripandet som en utmaning och att inte tänka utan bara göra. Dessa huvudteman kunde sedan sammanfattas i ett kärntema: Handlingsberedskap.

Det finns också flera andra studier som försöker ringa in vad det är som påverkar om vi ingriper trots att en situation kan innebära fara för oss själva. I en studie där en jämförelse gjorts mellan de som ingripit och gett första hjälpen vid en bilolycka med dem som undvikit att ingripa visade det sig att de som ingripit visade mer empati och betonade större socialt ansvar än de som inte ingripit (Bierhoff et al., 1991). Vikten av erfarenhet lyfts också fram i andra studier som avgörande för om en person kommer att ingripa eller inte. Människor som uppfattar sig själva som starkare, mer aggressiva och sympatiska har visat sig vara mer villiga att ingripa för att hjälpa andra (Laner et al., 2001).

I en studie där en grupp fick se informativa filmer om medicinska akutsituationer och en annan grupp inte såg filmen visade det sig att de som sett filmen var snabbare på att ingripa när de tre veckor senare utsattes för en situation då en person simulerade ett anfall (Pantin & Carver, 1981).

Självförtroende har också visat sig ha ett samband med villighet att ingripa (Cramer, McMaster, Bartell, & Dragna, 1988). Andra drag eller faktorer som korrelerar med villighet att ingripa är oräddhet och impulsivitet/spänningssökande (Smith et al., 2013).

I en bystander situation har en person som är inte bryr sig om ifall hen blir negativt utvärderad av omgivningen större benägenhet att ingripa eller assistera andra (Karakashian, Walter, Christopher & Lucas, 2006).

Från bystander till helper

Forskning har också visat att det ofta räcker med att en enda person ingriper för att andra också ska agera. Behöver du hjälp av andra och befinner dig i en större grupp av människor är det därför bäst att rikta sig till en specifik person ”du där med röd tröja och keps” och be om det du behöver, exempelvis ”ring polisen”. Det gör det dels svårare för personen att neka dig hjälp och när du väl fått en person att hjälpa till ökar som sagt sannolikheten att fler följer efter. Men hur gör vi för att påverka vår egen handlingsberedskap?

När du nu vet vilka faktorer som ökar sannolikheten för att du ska ingripa och vilka som minskar den har du större chans att påverka hur du agerar. Du behöver inte längre vara ett offer för exempelvis pluralistisk ignorans utan kan istället träna dig i att läsa av en situation så att du kan avgöra hur pass allvarlig den är, du kan välja att ta ansvar istället för att tänka att någon annan ska göra det och du kan sätta dig över eventuell skam över att du valt att agera när det visade sig att det inte var någon fara.

Eftersom kompetens, självförtroende och erfarenhet påverkar vår villighet att ingripa för att hjälpa andra kommer du ha nytta av att du tränar Krav Maga. I Krav Maga tränar du inte bara upp din styrka och teknik, du tränar också på att hantera olika stressade situationer, kunna tänka klart och fatta snabba beslut under press, skydda tredje part och på din situationsnärvaro.

Hur vill du att dina instinkter ska se ut, vill du göra ingenting eller vill du vara någon som ser något och är snabb att agera? Vad önskar du att andra skulle göra om det var ditt barn, din partner, din mamma eller du själv som råkade illa ut? Bara att tänka på att du vill ingripa eller skaffa hjälp om du blir vittne till en olycka, ett överfall eller bara ser någon som behöver hjälp kommer säkert att påverka hur du agerar om du skulle ställas inför en sådan situation i verkligheten.

”The world will not be destroyed by those who do evil, but by those who watch them without doing anything” Albert Einstein

Scroll to Top